Jag älskar att åka tåg. Eller jag älskar snarare att vara påväg någonstans, känslan i magen liksom. Längta efter någon som jag inte har träffat på länge, eller lättnaden att vara påväg hem är också något i en klass för sig. Jag vet ju alltid vart jag är påväg när jag sitter antingen på ett tåg eller en buss,d et står ju givetvis på biljetten som jag köpt, men det som jag i själva verket älskar är att bara sitta och titta på alla andra resande. Jag satt på Malmö centralstation idag i väntan på en älskling, iklädd Hunters och min sjumila långa halsduk från Bianco. ÅH, den halsduken sviker aldrig när det är isigt och blåsigt på stans vintergator. Allvarligt talat, jag är inte en amatör när det gäller att dagdrömma iväg, jag och mina tankar tänker stora tankar. Utanför tankeramen, liksom. Storslaget. När jag tar min stora hjärna och slår mig ner bredvid någon bekymrad och motstridig tanta-tant på t.ex. centralstationen (som det råkade vara idag) älskar jag att föreställa mig vad hennes drömmar är, hur hon dansade när hon var ung och jag skulle dö av nyfikenhet om hon skulle berätta hur tvillingringarna på hennes vänstra hamnade där de var. Deras förälskelse och hur magiskt det var att flytta ihop. Att kämpa tillsammans genom ett sjöslag till förhållande, men som hon delar med mannen i sitt liv. Hemligheterna de delar, det speciella och osynliga bandet som alltid finns där mellan dem, och morotskakan. Hennes himmelska morotskaka som alla barnbarnen älskar - som hon vägrar avslöja hemligheten på. Kanske dansar och sjunger hon medans hon bakar, eller kanske är det dendär extre glassyren. Hon blänger omkring sig, rättar till glasögonen som fallit ner på nästippen då hon läste korsord och sedan ställer hon sig upp och går sin väg. Jag undrar så vad hennes hemlighet kan vara....

Rubriken är ett utdrag från gosiga Fast Car av gosiga Tracy Chapman