Åh, luften har verkligen gått ur mig. Jag har gråtit, känt hopp, lycka och bara fått sån lust att älska. Det började igår när jag hade samhällslektion på eftermiddagen, det var ganska grått och disigt men ändå, en rätt fin eftermiddag. Min lärare klickade igång två avsnitt av Jonas Gardells serie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar som baserar sig på hans böcker. Historian som hände, kriget i freden, i Stockholm. Två timmar av smärta i hjärtat, det vred sakta och sedan ännu långsammare tillbaka - jag blev så betagen att hela min eftermiddag gick åt för att tänka. Så ikväll tittade jag på sista delen som avslutar alling så vackert, kom ihåg att vackert kan vara både fint och hemskt. Och även båda två på samma gång. Kanske är det så att detta är sättet att få inspiration, en konstig form, men alla tankar får mig att bara vilja leva lycklig, obegränsat. Efter att ha följt huvudpersonerna genom barndom, förälskelse, dödsångest, liv och lust - så vill jag bara värna om det fina liv jag själv besitter. Sen åter igen dethär med hopp, hopp för mänskligheten och hopp för att vi är påväg mot en ljus framtid som vi redan  indirekt korsat mållinjen för. Homosexualitet som förr ansågs som smutsigt, sjukligt, farligt och framför allt fel - är i själva verket kärlek.

Inte ''bara'' kärlek, för kärlek är det allra, allra vackraste som två människor kan ha.