//Jag saknar dig min sockertopp, varje dag

Igår berättade jag att vi hade ett tvillingpar hos oss på middag, väldans fina killar. De är nära vänner till familjen och handlar mycket möbler av mina föräldrar till deras hus som de håller på att renovera. De är snälla, omtänksamma, glada, mjuka och trygga. De är så mycket för varandra, delar meningar och skratt. Men, Jan har cancer. Cancer i halsen, lungorna och i magen. Hans hår är tunnt och glest, ögonen ser trötta ut. Men jag kunde inte under hela kvällen släppa hur fashinerad jag var över hans livsglädje. Han kommer att klara det hur fint som helst, det bara vet jag, men mina ögon blev tårfyllda när han berättade om de långa sömnlösa nätterna av stress, oro och ångest. 38 årar, för många tårar. Deras sällskap är avslappnat och öppet, ingenting behövde förskönas. Jan och hans bror tycker om att prata med oss om allt, det som för oss samman bortsett från att min familj är dunderskön är att för cirkus ett år sedan behndlades min då 18-åriga storebror Alexander för cancer. Det värsta som finns, som inte ens finns på kartan, hände. I höstas blev han friskförklarad och pappa överraskade oss med ett sms som sa att vi skulle ta ledigt två veckor från skolan. De två bästa veckorna i Kalifornien, någonsin. Värt att fira liksom.